OM MIG

Jag heter Christina Andersson, men kallas för Stina. Mitt intresse för häst började redan tidigt, fick börja på Åvarps Ridskola som fyraåring. Började rida på halvblodstvillingarna Nicke o Nocke. Deras mankhöjd låg runt 150 cm, några ponnier fanns inte på denna ridskola.

När jag fem år senare skulle få köpa en egen häst var lyckan fullständig. Vi åkte runt och tittade på många. Dock fastnade jag för ett fuxsto på 129cm i mankhöjd, som både bet och sparkade mig. Mamma sa nej, men jag ville inte ha någon annan. Så en dag gav mamma med sig, fick hem mitt fuxsto. Hon var ganska busig, men det blev bra till sist och jag tävlade fälttävlan under min juniortid.

När jag sedan som myndig gick över till stor häst tävlade jag främst hoppning, blev en del starter utomlands också. Samt starter i dressyr också. Mina hästar var svenska halvblod och importhästar från Irland.

Ett roligt minne från denna tid var en hippodromhoppning, lyckades hoppa 165 cm med mitt irländska sto. Vi slutade på en 2:a placering, då vinnaren hoppade 170 cm.

För övrigt har jag arbetat en del som ridlärare på olika ridskolor.

Hade förmånen att lära mig allt om tömkörning utav Grand Master K-G Svensson. Han var en fantastisk hästkarl, alltid lika vänlig och berömmande. Fick även en del hjälp utav Göran Lindstrand, även han en duktig hästkarl.

Sedan kom barnen och mitt tävlande blev på lagt på hyllan.

En av döttrarna gillar också det här med hästar. Min dotter Caroline var med i satsning för talangfulla unga ryttare via Ridsportsförbundet.

Jag har ridit hemma under tiden och hjälpt Caroline att trimma, då hon började rida stor häst redan som 13 åring.

Efter 27 års uppehåll startade jag sommaren 2018 Senior Cupen i dressyr på Sissi Liljas anläggning. Fick med mig min livskamrat Olle och vi begav oss iväg 40 mil upp i landet med vår hästlastbil. Med mig hade jag min Challenger, vallack f. 2009. Min andra häst Miss Marple (sto f. 2008) fick stanna hemma denna gång. Jag och Challenger slutade på en 3:e placering i Cupen. Det var så himla kul.

Galet att köra så långt, skulle säket några tycka. Men inte jag, det är just sådant som gör livet så härligt. Man måste våga, för att lyckas!